Har ni tillgång till bil eller ska jag skicka ambulans?

– Lite feber är vanligt efter förlossningen. Fråga om hon är röd, svullen och öm om brösten.
-Men hon har mycket feber, 39,5 grader efter två alvedon och hon säger att hon inte är öm i brösten, däremot har hon väldigt ont i magen. 
– Okej, ta två alvedon, en ipren och be henne vila så ska ni se att det blir bättre. Annars får ni ringa igen. 
 
Jag vet inte hur det är i resten av Sverige men här i Sundsvall fick vi veta att om man får komplikationer  inom 10 dagar efter förlossningen ska man vända sig till BB/Förlossningen. Kommer komplikationerna senare ska man vända sig till sjukvårdsrådgivningen eller en akutmottagning. Det kan ha ändrats men så var det i alla fall i början på 2011. Jag fick feber och ont i magen på kvällen dag 11 efter förlossningen.
 
Jag är inte den som söker vård i onödan. Jag är dålig på att sjukskriva mig och pressar ofta kroppen lite längre än vad som kanske är lämpligt. Men denna kvällen den 14 januari 2011 kände jag mig riktigt dålig. Så där så att en känner att något är fel på riktigt. Därav att Mattias fick ringa samtalet ovan till sjukvårdsrådgivningen. Vi lydde råden i samtal nummer ett, jag tog två alvedon och en ipren. Men en timme senare hade febern stigit ännu mer så vi ringde igen.
 
– Fråga henne igen om brösten är svullna och om hon har ont där. Mjölkstockning är så vanligt och ger ofta feber. 
– Nej, hon har inte alls ont i brösten. Hon har ont i magen och har nu 40 grader i feber trots febernedsättande tabletter. Vi funderar på om vi kanske ska åka in?
– Nej, det låter som att hon behöver vila. Sov hemma över natten så ska ni se att det har vänt tills imorgon bitti. Annars får ni såklart ringa igen.
 
Ja, dumma som vi var, med facit i hand, lyssnade vi återigen på råden vi fick. Vid det här laget var jag dock riktigt dålig, väldigtt hög feber kan verkligen få en ur spel, och här någonstans börjar mina minnen från kvällen att vackla något. Jag minns att jag var så öm i magen så det knappt gick att röra den. Jag minns febern. Jag minns oron över att ha en dotter på 11 dagar och vara så pass sjuk. När Mattias ringer sista samtalet till sjukvårdsrådgivningen är jag nog inte riktigt vid medvetande om vad som sker.
 
– Hon har nu 41 grader i feber, svamlar, yrar och verkar inte riktigt vid medvetande.
– Kan jag få prata med henne?
– Nej, hon är inte i ett sådant skick. Jag tror verkligen att vi måste åka in nu. 
– Yrsel är ju vanligt vid feber, det är nog skönare för henne att vara hemma. Jag ska dubbelkolla med en jourhavande läkare men hen kommer förmodligen att säga samma sak. Jag ringer upp er så snart jag pratat med henom.
 
Fem minuter senare ringer Mattias telefon.
 
– Har ni tillgång till bil eller ska jag skicka ambulans? Hon måste in NU.
 
Jag har sedan bara fragment av kvällen/natten. Sjukhus, läkare, oro, nålar och slangar över hela mig. Livmodersinfektion. Blodförgiftning. Barnsängsfeber. Det en tidigare hört att kvinnor dog av förr i tiden men som man i allra högsta grad kan dö av även idag. Även i ett välutvecklat land som Sverige. Jag fick flera olika sorters antibiotika i blodet i flera dagar. Där och då förstod jag inte allvaret men i efterhand har jag fått veta att det inte rörde sig om timmar utan förmodligen om minuter att antibiotika sattes in i rätt tid. Första tiden efteråt upplevde jag nog mest rädsla. En enorm rädsla över att Jolie bara var timmar ifrån att mista sina mamma. Efteråt kom rädslan för att skaffa fler barn. En svår graviditet följt av komplikationer efter förlossningen där allt som kunde gå fel gick fel, ja, skräcken att bli gravid igen och gå igenom riskerna efter en förlossning en gång till var total. Rädslan fanns i många år. Det är nog bara senaste året den börjat släppa även om den såklart finns där i bakhuvudet fortfarande. 
 
I samband med att rädslan planade ut kom i stället ilskan. Hur kunde vi få så felaktiga råd? Inte bara vid ett samtal utan vid tre samtal. Om jag fått åka in efter samtal nummer ett hade jag förmodligen aldrig utvecklat en blodförgiftning. Skulle något liknande hända idag skulle jag strunta i alla råd i världen och åka direkt in men där och då vill man ju tro och lyssna på de som ska vara proffs. 
 
 
Jag har många gånger funderat på att anmäla det. Egentligen har jag ingen aning om det går att göra så långt efteråt men för att undvika att det upprepas igen för andra kvinnor tänker jag att en anmälan skulle vara bra. Men så i vintras, när jag blev så sjuk efter min operation vändes min syn på sjukvården. När jag åkte hem från operationen fick jag tydliga direktiv hur jag skulle göra om komplikationer uppstod. Jag skulle inte ringa 1177 utan jag skulle åka direkt till akutmottagningen.
 
Komplikationer uppstod. Precis på samma sätt som 2011. Det började med att jag kände mig hängig på eftermiddagen för att sedan få feber som kom smygandes runt middagstid. Mattias var här och lämnade Jolie vid klockan 17:00 och skulle då åka och träna. Jag hade då runt 38 grader i feber och kände mig mest trött. Tack gode gud att Mattias bestämde sig för att kika till oss efter sin träning. När han kom tillbaka då låg jag på golvet med hög feber och Jolie sittandes bredvid mig. Huvva. Han körde upp mig på akuten direkt och inom en timme hade de satt in två olika sorters antibiotika. Vi fick det aldrig bekräftat genom proverna då men tydligen misstänktes blodförgiftning även här. Tack vare snabba insatser behöves bara några dygn på sjukhus med antibiotika i dropp innan jag kunde övergå på tablettform och åka hem.
 
Lilla Skrutt ♥
 
Förmodligen är det via mina journaler och historia jag fick så bra hjälp andra gången även om jag vill hoppas att det även beror på ändrade rutiner.
 
Jag kan faktiskt inte riktigt minnas hur mycket av detta jag berättat för er förut? Anledningen att jag skriver om det nu är att jag läste denna artikel hos SVT Nyheter i fredags. En artikel just om blodförgiftning och att vissa verkar ha lättare än andra att utveckla det. För mig känns det skönt då jag många gånger undrat vad jag gjorde för fel trots att jag tyckt att jag gjort alla rätt. Kanske har jag gjort rätt och att det i stället är en taskig gen som spökar? 
 
Hur som helst så väckte artikeln minnen och jag fick ett behov att skriva av mig om det som hänt. Inlägget är inte tänkt att väcka uppror och jag har nog heller ingen riktig poäng med det. Mer än att skriva av mig och berätta vad som hände där i samband med Jolie förlossning. Efter detta följde ytterligare komplikationer med bland annat en svår hjärnhinneinflammation. Men det får vi ta en annan gång.
 
KRAM ♥
 
Fortsätt läsa

♦ Sammanfattning 2011 ♦

Hej vänner!

Nu när vi lämnat 2011 bakom oss och jag tänkte som vanligt sammanfatta året med några ord. Här kan ni läsa 2008, 2009 och 2010 års sammanfattningar – dock är inläggen lite röriga efter byte av bloggportal under året.

2011 är för mig det absolut största året i mitt liv och det är svårt att sätta ord på allt men jag ska göra ett försök. Tre dagar in på det nya året hann vi komma innan våran älskade lilla dotter föddes. Att bli föräldrar är så häftigt och det var en otrolig resa vi påbörjade under året!

Älskade lilla Jolie alldelles nyfödd ♥

Första halvåret levde jag i den berömda bebisbubblan och jag njöt av varje dag som gick. Men det var också många och svåra motgångar. Jag drabbades under en kort period både av barnsängsfeber och hjärnhinneinflammation. Båda två är riktigt allvarliga sjukdomar och det var nog bara Mattias som just då förstod hur allvarligt det faktiskt var. Själv förstod jag först efteråt och det var väldigt skrämmande när man har en liten bebis i sin famn. På något sätt känns det som att jag blev berövad en del av den viktiga bebistiden och att jag missade mycket. Samtidigt som jag är evigt tacksam över att det var jag som blev sjuk och inte älskade lilla Jolie.

Min fina familj har kommit hem från BB. Några dagar senare fick vi akut åka tillbaka då jag blev sjuk….

I månadsskiftet april/maj blev jag helt friskförklarad och jag njöt återigen för fullt av tiden som nybliven mamma. Vi döpte under denna tid våran Emma Jolie och dopet var så fantastiskt fint på alla sätt och vis. Sommaren som sedan följde är helt klart det bästa hittilis! Lata dagar i sommarsolen med lilla Skrållan i skuggan bredvid mig. Jag inser ju nu att den sommaren aldrig kommer igen, hihi 🙂

Sommaren första och sista bad i en sjö för lillhjärtat 😉

Under sommaren börjar jag smida planer på ett eget företag och i månadsskiftet augusti/september utbildar jag mig till MBC-instruktör och kickar sedan igång mitt företag. Väldigt spännande och väldigt utvecklande! Jag behöver ständigt utmaningar i min vardag och detta är för mig ett perfekt projekt. Att Mamma Boot Camp blev så lyckat och uppmärksammat hade jag aldrig kunnat drömma om. Jag hoppas det kommer bli samma succé under 2012 😀

Mamma Boot Camp!

Såsmåningom går hösten över till senhöst/vinter och en välbehövlig tid av vila kommer efter en hektisk höst. Förkylningarna här hemma löser av varandra men för det mesta mår vi bra och njuter varje dag av våran familj på tre. I slutet av året är det ingen nyhet att vara föräldrar längre och både jag och Mattias känner oss trygga i rollen som Jolies föräldrar. Men fortfarande kan jag då och då vakna upp ur dagdrömmen och tänka “Är hon verkligen min?”…

Nu ser vi fram emot 2012 och vad detta nya år har att erbjuda! Närmast ligger såklart våran lilla tjejs 1-årsdag ♥ Det ska bli så spännande att få följa hennes utveckling ett år till. Även om hjulet redan rullar så är det ju många små finjusteringar som ska göras 😉 Jag kommer fortsätta med mitt företag detta år och förhoppningsvis även börja studera litegranna. Sommaren kommer bestå av mycket lek, bad och bus! Till hösten är det dags att skola in Jolie på dagis – men tid är det långt än mina vänner 😀

Vad gäller bloggen så hoppas jag att jag kan fortsätta utveckla den på ett positivt sätt. Jag hoppas även att nya läsare hittar hit och att ni gamla & trogna väljer att stanna kvar. Som jag nämnt förrut så är det vi tillsammans som skapar den här bloggen var dag. Stora kramar och GOTT NYTT ÅR!!!

Stora kramar från er numer blonda bloggare 😉

Uppdatering: En observant läsare, Anna, påpekade att jag missat en stor och viktig detalj från året nämligen våran förlovning i samband med Jolies dop i maj. Självklart måste det nämnas i denna årssammanfattning eftersom det var årets största händelse efter Jolies födelse! Jag skyller på sömnbrist/trötthet och hoppas min kära fästman förlåter mig när han läser det här 😉

Fortsätt läsa